Att det kan göra så ont.

Om hon bara kunde förstå, min lillasyster. Att den ända anledningen till att man "klagar", tjatar och är jobbig är för att man bryr sig. Om hon bara kunde förstå att mamma inte orkar. Jag kan tjata på henne ganska ofta när det gäller godis läsk och annat skräp, hon verkar tro att jag inte vill att hon ska äta för att vara elak. Sanningen är den att jag vill inte att hon ska ha det självförtroendet som jag hade när jag var i hennes ålder, man ser tendenserna till att det går i den riktingen. Att det kommer bli så. Det är känns fortfarande inte bra när man upptäcker att man var osynlig, att man var "mullig" och att folk ibland kommenterade det. Jag menar inte att det är något fel på att ha extra hull, eller vara lite tjock, men jag vet att man kan må riktigt dåligt av det, det gjorde ialla fall jag.
Det enda jag skulle vilja är att min lillasyster växte upp lite och bara insåg att när man tjatar på henne så är det för hennes egen skull, det är klart man inte kanske fattade när man var i den åldern men när man ändå hela tiden säger det till henne, säger varför man tjatar och varför man inte vill att hon ska görs så som hon gör. Senast idag hade vi ett sådant samtal, eller "samtal". Hon hade en kompis med sig så för att få henne att sluta skrika och tjata på mamma så släpade jag med henne in på mitt rum och skrek för att få henne att sluta skrika, för att sedan fortsätta skrika åt varandra en stund med rödgråtna ögon. Det finns inte direkt så många saker som är så jobbiga som när en människa man älskar så mycket, tror att man hatar henne och verkligen inte vill förstå att allt är just för att man bryr sig så jävla mycket.